här är ett litet smakprov av min bok:) jag har ändrat lite men det dokumentet är hos pappa men det är nästan lika;D jag vet att det är lite felstavat och men det fixar jag sen:P hoppas ni gillar det :)


Den nyfallna vita snön knarrade under Isabellas skor. Människor pratade glatt och gick med stora kassar av julmat och julklappar. Det doftade gott av lussebullar och varm choklad. En julkör stod på torget och sjöng om julen och värme. Små barn med röda tomteluvor dansade vilt till julkörens sång. I affärsfönstren var det tomtar och julkulor i alla färger. Isabellas uppmärksamhet fastnade på ett av fönsterna som det hängde en stor skylt med den lysande neon texten God Jul på. Och det var just det som det var, en god jul. Men det var innan det där ofattbara hände. Innan Hedvig sa farväl för sista gången. Innan Isabella fruktade döden. Innan det hade det varit en god jul. Isabella sparkade i snön som träffade en gamal man obekymrat på benet. Hon fortsatte i rask takt mot blomsteraffären för att köpa en buket blommar. Det välkänd plingandet när hon öppnade dörren tjöt plågsamt i öronen.

- Kan jag hjälpa dig? frågade en gamal och gråhårig tant med brett leende så alla rynkorsyndes mer än vanligt. Isabella mumlade ett “nej” och tanten nickade och gick för att ta emot en annan kund. Isabella gjorde som hón alltid brukar göra. Ta en bukett röda rosor för 100 kronor och ett litet tyg hjärta. När hon hade betalat och gått ut i kylan med den bruna tråkiga papperspåsen började hon gå mot kyrkogården. Det var nästan ingen där, för det var ju trots allt julafton. Men någon enstaka gick med nerböjt huvud och grät tyst. Isabella började gå med tunga steg mot graven. Den var lätt att hitta, det var den finaste graven av alla tyckte Isabella. De stengråa händerna som höll i det stora hjärtat. Men det som stod i hjärtat brännde inuti Isabella. Hedvig Jacobsson 1994-2008, saknad varje sekund av alla stod det i hjärtat. Isabella snyftade till men höll tårarna tillbaka. Hon hukade sig och tog bort den vissna rosen buketten och satte dit den nya. Det lilla tyg hjärtat lade hon i koppen av porslin. Det låg minst 56 stycken hjärtan i den. Isabella halade upp ett ihop vikt papper ur fickan och lade det också i koppen. Sedan kunde hon inte hålla tillbaka tårarna, hon satte sig ner i snön med ansiktet i händerna och lät den stora tunga klumpen inom henne få komma ut. Hon grät, hon hade inte gjort det sedan Hedvig höll hennes hand på sjukhuset och sa de sista orden. På begravningen hade hon bara setat där i kyrkbänken, helt stilla i sina egna tankar.

- Vet du Hedvig sa Isabella när hon lugnat ner sig lite.

- Jag kommer ihåg i sommras när vi åkte till gröna lund.

Isabella tog ett djupt andetag och började sedan berätta om sina mimen för graven. Hon visste att Hedvig lyssnade även om Isabella inte såg henne kände hon Hedvigs närvaro. Isabella lät det komma, alla tankar, sin historia om Hedvig Jacobsson.